Vår sista dag. Vi la de sista bitarna på plats vad gällde utformningen av lokalerna även om våra värdar tyckte annorlunda. Planet slulle gå till Frankfurt klockan 3 så vi hade gott om tid, trodde vi. Våra 2 följeslagare var helt plötsligt borta och ingen på hotellet kunde någon Engelska. Det här bådade inte gott. Vi försökte med allt det vi kunde. Tyska! Ingemar i det här fallet. Jag läste aldrig tyska i grundskolan. Ingen förstod någonting. Jag prövade t.o.m med danska vilket jag behärskar till viss del. Ingen förstod någonting, trodde jag. Vid sidan om oss stod en gentleman som det visade sig vara diplomat från just Danmark. Han kunde det inhemska språket. Han förklarade för damen bakom disken att vi ville ha en Taxi till flygplatsen och att det var ganska bråttom. Efter 5 minuter bromsade det in en bil utanför som genast skulle föra oss till Beograds internationella Airport. Framför oss i taxikön stod en militärbil liksom bakom oss. Vi förstod ingenting men tänkte bara på att komma därifrån, vilket vi gjorde med eskort. På flygplatsen kom nästa problem. Vi hade inget giltigt visum för att lämna landet. Att ta sig in i landet var inga problem men att ta sig ur var värre. Vi försökte förklara för männen bakom disken att vi hade varit där för att hjälpa dom inte tvärtemot men ingenting tycktes hjälpa. När det var en kvart kvar tills avgång kom det äntligen en vänlig person till vår undsättning. Vad han sa eller vad han gjorde vet jag fortfarande inget om, han såg i alla fall till att vi kom med planet.

Beograd here i come. No way.

Ha de 

Stockholm har det, likaså London, Paris, ja i stort sett alla huvudstäder. En paradgata. Beograd har sin. Den liknar Stockholms Drottninggata. Ett ställe där alla turister blir lurade. Lurade av alla förmånliga priser. The best off Stockholm, best prices, best offers. Så även här.. Trots det pågående så kallade "kriget" som vi inte märkte så mycket av trots att det mullrade i bakgrunden. Nu skulle vi göra staden. Vilken stad. Det fanns hur mycket som helst av allt, bara du hade pengar. Och då framför allt dollar. Hade du bara rätt valuta kunde du köpa vad som helst. Nu var vi inte intresserade av vad som helst vi ville ha något bestående från Beograd. Vad köper man då ? Givetvis en flaska av deras otroligt  hemska egenhändigt gjorda sprit. Ni har läst om det i tidigare inlägg. Den flaskan hade jag i båten i ca 5 år innan den var slut. Så fort jag öppnade den var det ingen som ville ha då förstår Ni hur den luktade. Åter till vår kväll, vi bestämmde oss för att gå på disco. Hur kul kan det vara när man inte förstår språket, inte kan konversera med någon, inte förstår deras musiksmak mm. Ni förstår hur det slutar. KAOS. Med två beväpnade vakter i släptåg var det inte mycket vi kunde göra. Vi satt där på ett av stadens mest berömda ställen och såg ut som om det var något katten hade släpat in. Ingen och jag menar ingen ville närma sig vårt bord. Om det var på grund av vårt utseende eller våra vakter får Ni själva avgöra. Hur som helst efter en timme bestämmde vi oss för att gå vidare. Mat måste ju alla ha så vi styrde kosan mot hotellet till våra vapenbröders stora förtjusning. Nu skulle vi äta något ur deras inhemska specialiteter. Det blev "Pleskavica" jag hade ätit det hemma i Sverige vid ett flertal tillfällen, vad besviken jag blev. Det smakade inte alls som hemma.Köttet var halvråttt, såsen inte alls som hemma, potatisen ska vi inte tala om. Tacka vet jag Jugoslavisk mat hemma. I morgon åker vi hem.

Ha de

Jag och hustrun tog en eftermiddagspromenad efter avslutat arbete. Det var då det hände ! Vi mötte Max, vi har inte sett honom på nästan ett halvår mycket trevligt. Max är våra barn kusin tillika hustruns systerson. Han skulle på teater med sin farmor och hade lite ont om tid, han var tvungen att få i sig lite mat innan. Häng med hem sa jag. Jag fixar blixtsnabbt till något. Sagt o gjort Max hängde med. Till saken hör att han har inte sett lägenheten sen den byggdes om. Hans mormor och morfar bodde i en likadan våningen under oss medans dom levde. Så det var med stor spänning han klev in. Han har inte varit här på många år så det var en stor omdaning som mötte honom, men samtidigt lite nostalgi för svunna tider. Max du är välkommen tillbaka.

Ha de

Efter att ha pinat i oss den andra "supen " var det dags att ta en tur på stan. Hur kul är det med 2 stycken beväpnade vakter vart man än vände sig. Så var vardagen och skulle så förbli under vår vistelse där. Dag 2 var det dags att titta på objektet. Vi träffade representanter för fastighetsägaren samt en arkitekt som skulle hjälpa oss med utformningen av lokalen. Lokalen skulle rymma ca 15-20 personer i ett första skede fördelat på ca 350 m 2 . I dessa ytor skulle det finna svissa faciliteter såsom kopieringsrum, några samtalsrum samt ett större konferensrum. Efter att ha gått igenom planlösningen var det dags för Ingemar att tala om vad han behövde för det rent tekniska. Ett serverum mm. Fastighetsägaren tyckte att vi kunde dra vårt datanät i källaren, där fanns det redan kabelstegar mm. Vi viste inte om vi skulle skratta eller gråta. I källaren ! Hur lätt är det inte då för någon annan att koppla in sig på vårt nät. Vi tackade bestämmt nej och sa att det ville vi hålla oss innanför våra utrymmen. Men det blir så dyrt för Er ! Glöm det inget nät utanför lokalerna. Dom lovade att återkomma redan nästa dag med ett förslag på hur lokalen kunde disponeras. Under tiden började vi vår egen lilla skissning på hur det kunde se ut. Tog en hel del mått för att ha ett hum om hur mycket kabel mm det skulle gå åt. Eftermiddagen tillbringade vi tillsammans med våra vakter i den gamla delen av Beograd.

Den ligger vid de bägge flodmynningarna.

Otroligt vackert. Den gamla staden påminde om en stor utställning av gamla vapen, det fanns förvisso en hel del gamla hus också men det var nog inte det man ville visa. Vår utforskning av Beograd fortsatte följande kväll, givetvis i sällskap av våra 2 kamrater. Fortsättning följer..................

Ha de  

Krig eller inte vårt mål var hotel Continental vi hade ett jobb att utföra. Väl framme fanns det inga rum reserverade åt oss, varför inte med tanke på hur dagen hade börjat. Kan Ni kontrollera en gång till ? Visst hur var namnet igen ? Efter att ha upprepat våra namn, visat våra pass, så hittade damen bakom disken vår reservation. Continental ett av Beograds finaste hotel. För mig såg det ut som vilket hotel som helst. Väl incheckade var det dags för oss att ta kontakt med vår uppdragsgivare. Vilket inte visade sig vara så lätt. Telefonförbindelserna i landet var inte de bästa, det var därför vi var där. Efter många turer fick vi så kontakt med uppdragsgivaren. Vi bestämmde att han skulle hämta oss på hotellet vid sju för vidare transport till ett bra matställe som han kände till. Färden gick mot flodområdet. I Beograd möts de två floderna Sava och Donau, fantastiskt vackert. I bakgrunden kunde man höra kanonernas muller, men för övrigt var det trevligt. Vår värd  ville gärna bjuda på en liten drink innan maten och frågade om vi hade druckit " Slibowitch" det hade vi inte sa vi så han beställde. Det var det mest vedervärdigaste jag hade druckit, då har jag ändå varit i Kina och druckit deras inhemska risbrännvin, fy fan vad det smakade. Efter att ha tagit första smutten på drinken bad vår värd om ursäkt och sa att han behövde uppsöka "Gentlemans room " Nu satt vi precis vid relingen på en flodbåt så jag sa till Ingemar att vi slänger resten överbord. Sagt och gjort det som var kvar i glaset åkte över relingen och ner i vattnet. Precis då kom vår värd. Oo you like it varpå han vänder sig om och ropar till servitören Two moore please.

Fortsättning följer....................

Ha de 

1996 Beograd, Serbien forna Jugoslavien. Det var med viss tvekan som jag sa ja till jobbet. Åka till forna Jugoslavien och sätta upp ett satelitkontor för min arbetsgivare. Efter mycket velande sa jag ja. På resan fick jag med mig en kollega, Ingemar. En trygg sörmlänning som inte var rädd för det minsta. Resan ner tog nästan en hel dag. Flyg till Frankfurt, vänta på nästa flight till Beograd. Det gick ingen skytteltrafik på den tiden. Väl framme var det meningen att vi skulle bli hämtade på flygplatsen. Ingen kom. Vi väntade säkert 2 timmar innan vi bestämmde oss för att på egen hand ta oss in till Beograd. Vår så kallade taxichaufför tittade länge och väl på oss när vi bad om att få bli körda till hotel Continental inne i city. 

Ska Ni verkligen bo där ? Är det något fel på det hotellet svarade jag. Nej det är ett av  Beograds finaste, men NI ser inte ut som om Ni passade in där. Varför inte då ? Där bor bara krigskorrespondenter och andra journalister fick jag till svar, och Ni ser inte ut att vara varken det ena eller det andra. Vet Ni inte att det pågår ett krig ett par mil härifrån ?

Fortsättning följer.......

Ha de 

Roger Moore, det säger allt. Roger Moore 

Vid mitt besök i den förbjudna staden skulle man erlägga en disposition på ca 100:- när man hyrde en liten bandspelare med hörlurar. Dessa fungerade som en guide när man promenerade genom den förbjudna staden.

Vid hyrtillfället frågade dom om man ämnade gå hela vägen genom staden och tillbaka eller om man skulle gå enkel väg. Vi sa att vi bara tänkte gå en väg, rakt igenom. Då sa min följeslagare. Märk din sedel på något sätt så att bara du känner igen den. Varför då frågade jag. Gör bara som jag ber dig. Jag skrev mina initialer i ena hörnet och lämnade sedeln till killen  bakom disken. Åter till hörlurarna. Man skulle välja på vilket språk man ville ha sin guide. Svenska fanns inte så jag valde engelska. Följ nu bara instruktionerna på bandet så ska Ni säkert få det trevligt sa killen bakom disken. Jag satte på bandspelaren och där var han. Roger Moore. Han skulle vara min guide. Han hälsade mig välkommen och bad mig gå till check point nr 1. Så där fortsatte det tills vi hade gått igenom hela den förbjudna staden. Jag måste säga att han har en fantastisk röst, det var som om han gick bredvid mig och pratade.

Väl framme på andra sidan var det dags att återlämna bandspelare och hörlurar. Jag gjorde så och fick även tillbaka min deposition på ca 100:-. Titta på sedeln sa min följeslagare, varför då ? Titta på den. Jag vecklade upp den och döm om min förvåning när det i ena hörnet var mina initialer, de som jag hade skrivit. Nu förstod jag hur man skapar arbetstillfällen.

Ha de 

Snart kommer min rätt lustiga historia om den Förbjudna staden i Beijing

Ha de