Kolla in gården

Visst är det vackert.

Ha de 

Efter ett par timmar hade dom lyckats skaka fram en ny båt. Nu blåste det ordentligt. Vissa människor grät för dom var livrädda. Jag var också rädd för nu slog vågorna över båten. När vi var i vågdalarna såg man inget annat än vatten för att i nästa stund se land. Jag har varit mycket på sjön men sådana här höga vågor har jag aldrig varit med om. En resa som normalt sett tar 2 timmar tog nu 4 timmar. Vi var tvugna att gå med reducerad fart på grund av vädret. När vi la till mot fastlandet var det många av passagerarna som kysste land. Hoppas Ni slipper vara med om detta.

Ha de

Båten som skulle ta oss hem var tvungen att avgå tidigare än planerat då det var en storm på väg. Vi gav oss iväg men kom inte längre än ca 2 km från land då gick den sönder. Ingen mobiltäckning, ingen hjälp i sikte, och stormen närmade sig. Nu började det att blåsa ordentligt och där låg vi och drev. Hur höga vågorna var vet jag inte men det var inte speciellt trevligt. På något sätt fick kaptenen igång motorn men vi var tvugna att återvända till ön.

Hur vi kom hem ?

Nästa avsnitt.

Ha de

Resan till ön gick bra, vi bodde ungefär 100 meter från stranden i vad som skulle kunna kallas hyddor. Det var trevligt förutom en sak, vi hade hela hyddan full av sandloppor. Jag lovar dom bits. Dag 2 fick vi röka ut hela hyddan det var enda chansen att bli av med dom. Betten jag fick satt i flera veckor. Maten var ok om än ganska spartansk, spagetti, bönor, mycket sallad men det var ok. Det var inte bara nöjen vi skulle jobba också. Budgeten för det nya huset skulle presenteras på måndagen för styrelsegruppen så det var en hel del arbete. Sen skulle vi hem det var då problemen började.

Ha de

Happy box, stor eller liten, vilken fråga. Vad är en happy box ? Hur många öl ska det var i den ? Vi var på väg till ett så kallat dykparadis och gav oss iväg i en Bankabåt

Vi skulle till en ön söder om Manillas östkust på en två dagars semester. Vilken resa det blev, mer om det kommer.

Ha de  

Vi kom hem efter alla våra problem. På SAS var det redan då rökförbud men har man varit på väg efter allt strul har tagit ett och annat järn vill man ha en cigarett. Vi satt längst bak i planet bakom skynket längst bak kunde vi höra hur flygvärdinnorna fnittrade. Det luktade i alla fall rök. Kom igen Ingemar kan dom röka så kan vi. Vi tog oss in bakom deras skynke och där stod dom och rökte. Dom skämdes lite det kunde man tydligt se. Vi sa att vi skulle inte säga något till deras chefer om dom bara lät oss ta ett bloss också. Det fick vi.

Hem kom vi men aldrig mer Beograd, även om det var vackert.

Ha de

Efter att ha lämnat balkan bakom oss trodde vi att våra problem var lösta, men icke. Vid pass kontrollen visade det sig att vi hade lämnat det forna Jugoslavien illegat. Vi hade som så många gånger förrut icke giltigt visum. Nu började jag att bli riktigt förbannad. Jag talade om för berörda parter i passkontrollen vad jag tyckte och tänkte och att jag genast ville tala med deras superior. Efter mycket klagande kom det en vänlig man som insåg vårt problem och beklagade det inträffade . Det skulle inte upprepas. Väl på plats på SAS 940 till Stockholm var vår eländiga resa äntligen över. Beograd may you rest in peace.

Ha de

Vår sista dag. Vi la de sista bitarna på plats vad gällde utformningen av lokalerna även om våra värdar tyckte annorlunda. Planet slulle gå till Frankfurt klockan 3 så vi hade gott om tid, trodde vi. Våra 2 följeslagare var helt plötsligt borta och ingen på hotellet kunde någon Engelska. Det här bådade inte gott. Vi försökte med allt det vi kunde. Tyska! Ingemar i det här fallet. Jag läste aldrig tyska i grundskolan. Ingen förstod någonting. Jag prövade t.o.m med danska vilket jag behärskar till viss del. Ingen förstod någonting, trodde jag. Vid sidan om oss stod en gentleman som det visade sig vara diplomat från just Danmark. Han kunde det inhemska språket. Han förklarade för damen bakom disken att vi ville ha en Taxi till flygplatsen och att det var ganska bråttom. Efter 5 minuter bromsade det in en bil utanför som genast skulle föra oss till Beograds internationella Airport. Framför oss i taxikön stod en militärbil liksom bakom oss. Vi förstod ingenting men tänkte bara på att komma därifrån, vilket vi gjorde med eskort. På flygplatsen kom nästa problem. Vi hade inget giltigt visum för att lämna landet. Att ta sig in i landet var inga problem men att ta sig ur var värre. Vi försökte förklara för männen bakom disken att vi hade varit där för att hjälpa dom inte tvärtemot men ingenting tycktes hjälpa. När det var en kvart kvar tills avgång kom det äntligen en vänlig person till vår undsättning. Vad han sa eller vad han gjorde vet jag fortfarande inget om, han såg i alla fall till att vi kom med planet.

Beograd here i come. No way.

Ha de