Vår sista dag. Vi la de sista bitarna på plats vad gällde utformningen av lokalerna även om våra värdar tyckte annorlunda. Planet slulle gå till Frankfurt klockan 3 så vi hade gott om tid, trodde vi. Våra 2 följeslagare var helt plötsligt borta och ingen på hotellet kunde någon Engelska. Det här bådade inte gott. Vi försökte med allt det vi kunde. Tyska! Ingemar i det här fallet. Jag läste aldrig tyska i grundskolan. Ingen förstod någonting. Jag prövade t.o.m med danska vilket jag behärskar till viss del. Ingen förstod någonting, trodde jag. Vid sidan om oss stod en gentleman som det visade sig vara diplomat från just Danmark. Han kunde det inhemska språket. Han förklarade för damen bakom disken att vi ville ha en Taxi till flygplatsen och att det var ganska bråttom. Efter 5 minuter bromsade det in en bil utanför som genast skulle föra oss till Beograds internationella Airport. Framför oss i taxikön stod en militärbil liksom bakom oss. Vi förstod ingenting men tänkte bara på att komma därifrån, vilket vi gjorde med eskort. På flygplatsen kom nästa problem. Vi hade inget giltigt visum för att lämna landet. Att ta sig in i landet var inga problem men att ta sig ur var värre. Vi försökte förklara för männen bakom disken att vi hade varit där för att hjälpa dom inte tvärtemot men ingenting tycktes hjälpa. När det var en kvart kvar tills avgång kom det äntligen en vänlig person till vår undsättning. Vad han sa eller vad han gjorde vet jag fortfarande inget om, han såg i alla fall till att vi kom med planet.

Beograd here i come. No way.

Ha de 

Stockholm har det, likaså London, Paris, ja i stort sett alla huvudstäder. En paradgata. Beograd har sin. Den liknar Stockholms Drottninggata. Ett ställe där alla turister blir lurade. Lurade av alla förmånliga priser. The best off Stockholm, best prices, best offers. Så även här.. Trots det pågående så kallade "kriget" som vi inte märkte så mycket av trots att det mullrade i bakgrunden. Nu skulle vi göra staden. Vilken stad. Det fanns hur mycket som helst av allt, bara du hade pengar. Och då framför allt dollar. Hade du bara rätt valuta kunde du köpa vad som helst. Nu var vi inte intresserade av vad som helst vi ville ha något bestående från Beograd. Vad köper man då ? Givetvis en flaska av deras otroligt  hemska egenhändigt gjorda sprit. Ni har läst om det i tidigare inlägg. Den flaskan hade jag i båten i ca 5 år innan den var slut. Så fort jag öppnade den var det ingen som ville ha då förstår Ni hur den luktade. Åter till vår kväll, vi bestämmde oss för att gå på disco. Hur kul kan det vara när man inte förstår språket, inte kan konversera med någon, inte förstår deras musiksmak mm. Ni förstår hur det slutar. KAOS. Med två beväpnade vakter i släptåg var det inte mycket vi kunde göra. Vi satt där på ett av stadens mest berömda ställen och såg ut som om det var något katten hade släpat in. Ingen och jag menar ingen ville närma sig vårt bord. Om det var på grund av vårt utseende eller våra vakter får Ni själva avgöra. Hur som helst efter en timme bestämmde vi oss för att gå vidare. Mat måste ju alla ha så vi styrde kosan mot hotellet till våra vapenbröders stora förtjusning. Nu skulle vi äta något ur deras inhemska specialiteter. Det blev "Pleskavica" jag hade ätit det hemma i Sverige vid ett flertal tillfällen, vad besviken jag blev. Det smakade inte alls som hemma.Köttet var halvråttt, såsen inte alls som hemma, potatisen ska vi inte tala om. Tacka vet jag Jugoslavisk mat hemma. I morgon åker vi hem.

Ha de